Guuud så skeptisk jag var i början… men guuud så såld jag var när det slutade!
Det som fått folk att dregla, gå ned i brygga och räkna dagarna till den här skräckseriepremiären är att den är skapad av ingen mindre än Guillermo del Toro (och bygger även på hans egen boktrilogi skriven tillsammans med Chuck Hogan).
Ah, del Toro… Pans Labyrint, Hellboy 2. Kanske de bästa monster jag sett. Sedan rasade all hans credd hos mig efter ett riktigt missfoster till film, kanske det sämsta jag sett under 2000-talet – Pacific Rim. (Mina tio skäl att avsky den kan läsas här.) Så ursäkta mig om jag har dreglat mindre inför den här premiären än gemene hen.
Serien drar i gång med en manlig voice over som pratar om hunger och kärlek och livskraft. Precis sådant jag avskyr – det låter först superdjupt men när man tänker efter är det mer bara kvasifilosofiskt blaj som betyder noll, lex Rust Cohle.
Serien är ett tokigt mischmasch av genrer: vampyrer, nazister, body snatchers och okontrollerbar epidemi.
Så befinner vi oss på ett flygplan. Något döljer sig i lasten… något som tar sig ut. Skrik. Svart. Boom! Vi är i gång. Och som vi är igång! Serien är ett tokigt mischmasch av genrer: vampyrer, nazister, body snatchers, och okontrollerbar epidemi.
Lägg till kista med übermonstervampyren »The Master«, läskigt levande-död-flickebarn i volangklänning, hemliga rikemansförbund (stark vibb av Angels onda juristfirma Wolfram & Hart), obligatorisk byråkrat i kostym som bara förstör och inte vill tro på de riktiga experterna, kampsportande överlevare från koncentrationsläger och en smetig sörja av kroppsvätskor och inälvor så har du The Strain!
Egentligen borde det inte funka. Ändå satt jag, redan tio minuter in, som på nålar! The Strain kan definitivt räknas in i extra-allt-trenden som funkat så bra när det gäller tv-skräck på sista tiden – jag tänker på American Horror Story och sommarhiten Penny Dreadful.
Den stackars vampyrmytologin, så vansinnigt misshandlad genom tiderna (glittra i solen? Really?!) har här fått ny schvung genom att den förklaras på ett mer naturvetenskapligt sätt. Vampyrviruset är ett riktigt virus. I form av…ew ew ew…maskar. Ja nu hörde rätt. Mängder av små onda frenetiska maskar som tar sig in i kapillärerna och förvandlar människan till ett riktigt jäkla freak.
Glöm huggtänder och sensuella bett. Här snackar vi om att vampyrkäkarna öppnas lodrätt som på en orm och en köttig himla tentakel skjuts ut och in i halsen på offret.
Glöm huggtänder och sensuella bett. Här snackar vi om att vampyrkäkarna öppnas lodrätt som på en orm och en köttig himla tentakel skjuts ut och in i halsen på offret. Så suger den in blod och sprutar ut ammoniak genom…någon annan kroppsöppning, oklart vilken.
(Mmmm! Jag åt en falafel med massa gucka i medan jag såg det här avsnittet och jag kan nu bestämt avråda från ätande i samband med The Strain. I synnerhet nåt med guck.)
Anledningen till att jag var så skeptisk när jag började titta var att det dels kändes gjort – ett flygplan som landar, alla är döda… från Arkiv X till Fringe. Men värst var en huvudkaraktär som vi bara sett så många gånger förut:
Dr Eph Goodweather är dedikerad epidemiolog, en arbetsmyra så till den milda grad att han försummat sin fru så hon vill skiljas. Åååhh, alla dessa fruar som inte förstår att mannen faktiskt har ett så himla viktigt jobb att han måste svara i telefon under parterapin!
Doktorn har så klart en het assistent och de tar ömt i varandra hela tiden. Eph har nog bara inte förstått att det var Hon Hela Tiden. Eller så kommer han så småningom i slutet av serien inse att Familjen Alltid Är Viktigare Än Jobbet. Det brukar ju den här typen av karaktär göra.
Åååhh alla dessa fruar som inte förstår att mannen faktiskt har ett så himla viktigt jobb att han måste svara i telefon under parterapin!
Dialogen är många gånger förfärligt krystad, speciellt mellan Eph och hans assistent, det slår verkligen inga gnistor där. Ryser även av sms-konversationer mellan Eph och hans lille son som är så uppenbart manusförfattares verk:
»R U OK DAD L..WORRIED – Z«
»Call U TMRRW LV U DAD«
Alltså va.
Men som tur är får vi strax träffa huvudperson två! En tuff vithårig pantbanksgubbe som bland sina ägodelar kan räkna in både ett episkt silversvärd och en stor glasburk med ett konserverat människohjärta. Ett organ som han matar med sitt eget blod vilket dess virrvarr av vampyrsmitte-larver gladeligen snaskar i sig.
Det är två manliga huvudroller, alltså. Överhuvudtaget är det väldigt mycket män. Kan det vara en statist/biroll, ja då är den en manlig sådan. Ephs oförstående fru gaddar under parterapin ihop sig med den kvinnliga terapeuten, annars hade knappt Bechdel-testet uppfyllts.
Men mansdominans, stereotyper och larvig dialog av inte alltid superbra skådespelare till trots – The Strain är så otroligt underhållande. Och spännande. Jag minns knappt när jag såg fram emot ett avsnitt så mycket som jag gör nu!
(Ett litet PS – äcklas du av bilden till den här artikeln? Du är inte ensam. Larv-i-ögat-bilden som marknadsför serien på annonstavlor i USA, har fått bytas ut på många ställen då för många personer klagade…)
The Strain går på amerikanska FX. Oklart om den kommer visas i Sverige.