Love Actually har på något sätt samma styrka som svaghet: Den är liksom en hyperkoncentrerad representant för den moderna romantiska komedin; den får in så många av de saker som definierar genren på gott och ont. Och det är väl därför den har visat sig vara något slags vattendelare – folk älskar eller hatar. Senaste veckorna har det kommit ett gäng artiklar om att det är en hemsk film, »den minst romantiska filmen någonsin« och så vidare, och å andra sidan alldeles nyss en text i DN om att den är ett modernistiskt mästerverk. (Ska man prata om filmer som väver samman flera olika historier kan jag tänka på väldigt många bättre exempel, men det kan vi lämna därhän.) Jag har alltid trott att jag var en av få som var skeptisk till den – jag skrev en uppsats för snart tio år sen som hette »Love, Factually« (förlåt) där jag gick igenom både problem och intressanta detaljer – men det har varit väldigt mycket länkningar i mitt flöde av de kritiska texterna. Samt, förstås, folk som ifrågasätter både länkningar och texter.
Den bygger på extremt unkna idéer om kärlek och män och kvinnor och vad som är romantiskt, på att allt beteende är okej om det är Meningen att man ska vara ihop.
Grejen är att jag absolut kan se varför man älskar Love Actually, och varför folk i ett decennium fortsatt att se den både i juletider och annars. Den har ju just alla element som gör en bra romcom, och eftersom den innehåller så många olika kärlekshistorier kan den fläska på utan att det känns överlastat i en enskild storyline. Kärlek över klass- och språkgränser, kärlek med förhinder och missförstånd och stora gester och räddningar i sista minuten, kärlek som lider i det tysta, kärlek som övervinner allt. Kärlekshistorier som slutar med äntligen-kyssen, så att man inte behöver fundera allt för mycket på verkligheten som kommer sen, och kärlekshistorier som bara precis kanske ska börja, så man får vara hoppfull. (Men också kärlekshistorier som skiter sig, så att den lite cyniska tittaren kan få sitt.) Alla kan känna igen sig i minst en och antagligen flera av känslorna. Plus brådmogna barn, dialog som förklarar hur kärlek fungerar och hittar på allmänmänskliga sanningar (att julen är en tid för att tala sanning – what?), och så Richard Curtis alldeles egna talang för mer eller mindre billig humor, gärna svordomsbaserad, som ändå är svår att inte fnissa åt.
Och ja, om jag kunde stänga av den surt analytiska delen av hjärnan skulle jag också ganska odelat gilla filmen. Helt klart. Men den delen sitter där ändå, lite surt. Påpekar att den i likhet med de flesta romantiska komedier bygger på extremt unkna idéer om kärlek och män och kvinnor och vad som är romantiskt. På att allt beteende är okej om det är Meningen att man ska vara ihop; på att faktisk kommunikation är det dummaste man kan ägna sig åt; på att relationer mellan äldre män och unga kvinnor i underlydande position och beroendeställning är fint för att, eh, det är så; på att kvinnor definieras utifrån sina kroppar oavsett om det är för att de är fina när de hoppar i vattnet eller för att de är groteskt jättetjocka säkert storlek fyrtiotvå eller för att de är medelålders kvinnor som ska spelas med vadderad tjockisdräkt typ storlek fyrtiofyra för att vi ska förstå att deras make sneglar åt ung sexig sekreterare; för att typ den enda relationsframställningen som inte går att peta hål på är den som illustreras allra mest knapphändigt och också är den enda som (eventuellt?) inte verkar vara av romantisk natur, den mellan Bill Nighys avdankade rockstjärna och hans manager. Eller okej, sex-stand-insen också kanske. För att de är de enda som faktiskt pratar med varandra, vilket de får göra för att det ska kännas absurt att de småpratar medan de simulerar samlag.
Sedan blir den sura delen av hjärnan kanske också lite provocerad av att andra tycker om Love Actually. Den vill skrika »Ser ni inte att kärleken är naken?« trots att den vet att det inte är så att de nödvändigtvis är för korkade för att förstå eller bry sig. Och kanske handlar den ilskan också om att hjärnan egentligen önskar att den fick njuta av fina kärlekshistorier ifred, utan att plågas av de sunkiga lager som ligger ovanpå och flagar och glåmar. Den ständiga drömmen om att kunna få ta av sig sina ideologiska glasögon och bara mysa lite.
För julen handlar ju om kärlek. Och det är ju fint.
Men den handlar också om att tala sanning. Tydligen. Och då går det inte att tiga om att Love Actually lär oss ganska trista saker om kärlek faktiskt.