Så kom han äntligen ut och alla ryckte på axlarna. Efter nästan två och en halv säsong av Major Crimes kom Rusty, det struliga tonåriga mordvittne som Sharon Raydor har tagit under sina vingar, ut som homosexuell i ett av de senaste avsnitten. Att ingen av de andra karaktärerna reagerade på nyheten berodde på att de, och publiken, redan visste om det då serien har hintat om det sedan avsnitt ett. Det har varit lite som dramaversionen av hur Sues älskvärda bäste vän Brad behandlas i The Middle. Alla, inklusive publiken, tror sig veta att han är bög, förutom han själv.
Det är fortfarande ofta väldigt stereotypa berättelser om bögar som berättas, även om det går att se vissa förändringar.
Det som har varit speciellt med Rustys komma ut-process har dels varit att den har fått tagit så lång tid, men framför allt då det har gjorts så realistiskt och befriat från de vanliga stereotyperna. Rusty, utmärkt spelad av Graham Patrick Martin, har låtits vara gnällig, jobbig och ibland fruktansvärt enerverande. Med andra ord, en realistisk tonåring. Att han är bög har bara varit en del av hans större utforskande av vem han är, och vem han kan bli i det för honom nya trygga sammanhang som Sharon har skapat för honom. I serien har inte hans sexualitet använts för den vanliga dramatiska effektens skull. I stället har lager efter lager långsamt skalats bort där hans biologiska mammas överraskande och rasande homofobi på något sätt till slut blev det som gjorde att Rusty själv kände sig redo att berätta det alla redan visste.
När jag tänker på Rustys komma ut-process kan jag inte låta bli att tänka på hur skildringen av bögkaraktärer har förändrats med åren. I serier som Brothers & Sisters, Southland, Please Like Me, In The Flesh, Modern Family och Looking har andra sorters berättelser fått ta plats som på olika sätt har hjälpt till att vidga synen på bögar i populärkulturen. Samtidigt är det fortfarande lite av ett steg framåt och två steg bakåt. Det finns många positiva exempel, men tyvärr minst lika många negativa. Det är fortfarande ofta väldigt stereotypa berättelser som berättas, även om det går att se vissa förändringar.
Det är till exempel tydligt att den självhatande bögen inte är lika extremt vanligt förekommande som tidigare. Snarare får vi allt fler bögkaraktärerna som själva är ganska ok med sin sexualitet, men som tvingas reagera på en oförstående och homofob omgivning. Till och med unge Jude, som i utmärkta The Fosters både har mod och två lesbiska mammor, tvingas uppleva hur andra människor har åsikter om hans eventuella homosexualitet. Det är precis så det är. Så länge homosexualitet ses som något udda och fel kommer homosexuella tvingas förhålla sig till omgivningens annorlundagörande och homofobi, oavsett hur ok de själva är med sin sexualitet.
Tydligast är homosexualitet-som-plot-device i den usla och klichéfyllda Mellanösternsåpan Tyrant. Där har tonårssonen inte getts några andra personlighetsdrag än att han i hemlighet är bög
Det som dock stör mig mest med dagens skildrande av bögar är tendensen att reducera homosexualiteten till en plot device. Något som varken ges djup eller mening annat än att skapa en viss familjär dramatik. Detta är inget nytt, utan har gjorts i decennier, men just därför är det så trist att det fortfarande existerar 2014. Det går till exempel att se i två helt nya tv-serier, The Night Shift och Tyrant. I den dåliga Grey's Anatomy-kopian The Night Shift, som utspelar sig på ett sjukhus med nära koppling till den amerikanska militären, har vi Drew som är tuff och stark MMA-fajtandes läkare, men som döljer sin homosexualitet för att han är rädd för vad hans kollegor ska tycka.
Om det här hade utspelat sig när den vidriga lagen Don't Ask Don't Tell fortfarande fanns, en lag som gjorde det förbjudet att vara öppen homosexuell i den amerikanska armén, hade jag kunnat förstå det. Men lagen revs upp för några år sedan vilket har gjort att många nu kan vara öppet homosexuella i den amerikanska armén. Att då göra en story som denna känns bara bakåtsträvande och smått obegripligt om en inte bara är ute efter en familjär dramatik. Och mycket riktigt kom Drew till slut ut i en dramatisk scen inför hela sjukhuset i en stor romantisk gest när hans pojkvän skulle opereras. Det är en komma ut-scen så förbannat stereotyp att manusförfattarna måste skämmas över sin bristande kreativitet.
Tydligast är homosexualitet-som-plot-device i den usla och klichéfyllda Mellanösternsåpan Tyrant. Där har tonårssonen inte getts några andra personlighetsdrag än att han i hemlighet är bög och inleder en romans med sonen till en anställd på palatset där de bor. Det är pinsamt tydligt att den enda anledningen till att han är bög är för att det ska avslöjas på ett dramatiskt sätt och blotta den hemska homofobin i Mellanöstern. Och visst finns det homofobi där, men det finns det även mycket av i USA så ett försök att kasta skulden på »de andra« kommer vara en sten rakt in i glashuset. Ja, om det nu blir så, det är bara min gissning, men med tanke på hur tråkigt förutsägbar serien har varit hittills är det troligtvis så det kommer att bli.
Någon kanske nu invänder: skildrar inte dessa stereotypa berättelser bara verkligheten för många homosexuella män? Jovisst, för många är det fruktansvärt jobbigt att själva acceptera sin sexualitet och ännu svårare att vara öppen med den. Samtidigt är det inte längre så för alla, och inom fiktionen finns ju en möjlighet att berätta andra sorters berättelser som syftar till att utmana våra föreställningar och status quo. Om det endast är en viss stereotyp berättelse som berättas så reproduceras i förlängningen även en stereotyp bild av hur homosexuella män är och lever i verkligheten. Jag önskar helt enkelt att mångfalden blir större än enfalden. I fiktionen finns många gånger den förändrande kraft som inte finns i verkligheten. Den behöver bara tas tillvara på bättre.
Major Crimes sänds på TNT i USA och Kanal 9 i Sverige. The Night Shift sänds på NBC, Tyrant på FX och The Fosters på ABC Family.