Innehåller spoilers om Ray Donovan, säsong 2, avsnitt 1, Yo Soy Capitan.
Jag säger det redan här, jag är helt klart emot våld. Våld på riktigt alltså. Våld på låtsas däremot, det är en annan sak. Jag är över 18 och kan skilja på verklighet och fantasi. Med den lilla parentesen infogad är det fritt fram för mig att rosa premiären av Ray Donovan säsong två. Framför allt slutscenen – som är ett slags bildmässigt monument över Clint Eastwoods tidigare, tuffare, persona – får mig att vilja skippa en vecka av mitt liv för nästa avsnitt. En minuts pur glädje, som bottnar i kärleken till ett våldsamt svin till man. Det här börjar bra.
Annars är säsong två en direkt fortsättning på ettan. Problemen fortsätter att stocka sig. Man kan likna det hela vid en skickligt packad åsna, med problem. FBI får Ray att ge sig ut på jakt efter Mickey, Conor går i sin pappas fotspår och vägrar vända andra kinden till, Terry kan inte släppa sitt livs (gifta) kärlek och Ray själv påbörjar parterapi med Abby. Dessutom en Idol-deltagare som råkar illa ut just innan sändning.
Slutscenen – ett bildmässigt monument över Clint Eastwoods tidigare, tuffare, persona – är en minuts pur glädje som bottnar i kärleken till ett våldsamt svin till man. Det här börjar bra.
Det händer otroligt mycket. Oftast brukar en ny säsong innebära en lugn inledning, kanske till och med en ny start där man inleder en ny berättelse, nya trådar och så vidare. Men inte i Ray Donovan. Här är det fullt ös från början och det skulle lika gärna fortfarande kunna vara säsong ett. Jag gillar det så mycket att jag knappt kollar klockan en endaste gång. Ovanligt för mig.
Och det är inte bara den stygga, snygga, estetiken, utan även den jazziga beat-humorn. Som när en stupfull Jon Voight simmar ut i ett azurblått hav och börjar prata med en delfin. Ja, en delfin. Just Voight ser förresten piggare ut den här säsongen. Han passar i flerdagarsstubb och Hawaii-shorts. Och den där gängliga kroppen är som gjord för att inhysa en fifflare.
Hade det varit vilken annan serie som helst hade en så pass stabil inledning gjort mig glad, men samtidigt lite orolig och tveksam. I det här fallet känner jag mig trygg. Det här kommer att bli förkrossande bra.