Quantcast
Channel: TVdags
Viewing all 7829 articles
Browse latest View live

The Mentalist: Nu får vi läsa Patrick Janes inre

0
0

Är det redan sex säsonger? Jag började titta på The Mentalist av samma skäl som alla andra. Det var ju tankeläsning. Sedan blev det mörka Red John-spåret och Patrick Janes deprimerade besatthet en omistlig del av serien.

På andra sidan om en tänkt skärm som delar serien i två finns de trivsamma fallen. Hemma i vår soffa är åsikterna delade. Jag tittar mest för Red John och hon mest för fallen. Jag älskar i och för sig dem också – de står rakryggat för en enkel, kvalitativ, 1980-talsmysig Mord och inga visor-underhållning. Mitt under brinnande Red John-utredning kallar CBI samman de misstänkta i ett rum varvid Jane raskt får utföra ännu ett av sina trick. Att det inte skorrar är mycket tack vare Simon Baker. Han kan fördjupa sin karaktär även när han bara halvt närvarande skyndar igenom ännu en upplösning.

Ett modigt grepp, och kanske nödvändigt i dagens post-Lost-värld där publiken förväntar sig att seriens grundpremiss utvecklas över säsongerna.

Jag som hela tiden har längtat efter mer ondska, mer Red John, fördubblade mitt engagemang under förra säsongen, den femte. Efter att under lång tid ha trissat upp den mordiska stämningen var avslutningen, bortsett från lockfågeln Lorelei Martins (Emmanuelle Chriqui) frånfälle, ett känslomässigt antiklimax. Vi fick en lista med namn. En lista! Snacka om ovärdig cliffhanger. Det var allt för den här gången, tänkte jag bittert och lämnade över fjärrkontrollen till sambon. Nu drar sig säkert Red John undan ett tag.

Tji fick jag. Sex avsnitt in i säsongen förlåter jag allt. Upptakten zoomade direkt in på listan och sedan ökade bara tempot. Vi närmar oss ett klimax, är i själva verket mitt upp i det, och säsongen har inte ens nått mittpunkten. Hur tänker de?

Kaliforniens natur spelar en helt egen roll.

Kaliforniens natur spelar en helt egen roll.

Min teori är att gänget bakom serien har lärt sig av andras misstag. Många övergripande storybågar som avslutas i en stor final återkommer nästa säsong utan att riktigt hitta fotfästet. Som när du är tillbaka i skolan första dagen efter ett omtumlande sommarlov med ny frisyr och nya kläder. Ingen vet längre vem du är, vad du står för och vilka dina vänner är.

Nu har i stället Patrick Jane och CBI gott om tid att hitta sin nya stil. (Men framför allt att tappa all kontroll först. Vill ni spoilas kan ni läsa manusförfattartankar om den avsnittstrilogi där det som sändes i TV3 i söndags var det första.) Det är ett modigt grepp, och kanske nödvändigt i dagens post-Lost-värld där publiken förväntar sig att seriens grundpremiss utvecklas över säsongerna. Jessica Fletchers små moralkakor håller inte i en evighet längre. Jag och många med mig kommer nu att titta noggrant på hur The Mentalist hanterar den närmaste tiden. Som en av de största serierna i USA åtnjuter den stor respekt för att ha hållit liv i Red John-historien i sex säsonger utan att bli larvig. Om serien överlever ytterligare kommer många att ta lärdom av hur de löste det.

Om jag försökte dela upp succén i dess beståndsdelar skulle jag inte få med hela bilden men jag vill nämna några saker. Simon Bakers finkalibrerade spel är en av dem. Att manusgänget, ibland följsamt, ibland dramatiskt, hela tiden flyttar tonvikten fram och tillbaka mellan procedur-tv och Red John är en annan. En tredje är faktiskt miljön. Jag kan inte komma på någon annan serie där Kaliforniens inlandsnatur får spela en så stor roll. Kroppar hittas bland träden och i buskar. Allting har ett lager damm på sig. Patrick Janes skor är dammiga. Hans bil är dammig. Naturen och dammet är en lämplig motvikt till det (i alla fall symboliskt) abstrakta innehållet i Janes tankeläsarlekar och en metafor för det inre Jane både förtrycker och bejakar. Därför är det ingen slump att förra avsnittets startskott för den slutgiltiga uppgörelsen utspelar sig i Janes gamla hus. Möblerna är övertäckta för att inte bli dammiga men vi kan nästan känna den instängda luften genom tv-rutan. Det här är ett inre rum lika mycket som ett verkligt. Här levde man en gång civiliserade liv. Nu försöker naturen ta över tomt och byggnader.

Vi har genom åren färdats nedåt i Janes inre. Lager efter lager av fernissa har nötts bort och vi är nu vid den hårda, glödande kärnan av hans febriga besatthet. Där vi förut har betraktat honom och lidit med honom är perspektivförskjutningen under de senaste avsnitten fullbordad. Vi bryr oss bara om en enda sak. Vi ser bara Red John. Vi har till slut blivit Patrick Jane. Hur det än slutar har vi en lång väg att gå för att han ska bli människa igen.

TV3 ligger bara två veckor efter USA med The Mentalist och sänder sjunde avsnittet av sjätte säsongen på söndag kl 20.

Se kommentarer


Den vilda jakten på views – snart smörjer Rihanna in Letterman i margarin

0
0

För några veckor fick jag ett mail från en vän. Ämnesraden: »Från Deckard till dumburken.« I meddelanderutan: en länk till ett Youtubeklipp där Harrison Ford piercar talkshowprogramledaren Jimmy Fallons ena öra. Om man för en sekund bortser från den ganska bittra undertonen i ämnesraden, som insinuerar Harrison Fords stagnering som skådespelare, är det ett mail som rätt precist ringar in samtiden. Termen »Youtubeklipp« har nämligen gått från att innebära en videosekvens på en animerad dansande bebis till att betyda välproducerad och utstuderad amerikansk talkshow-underhållning.

Det kanske tydligaste exemplet på utvecklingen ägde rum tidigare i år då en tjej lade ut ett klipp där hon twerkade, ramlade ner på ett glasbord och började brinna. Klippet mejlades, twittrades, facebookades och hade snabbt setts av miljontals människor världen över. Sen kom twisten. Alltihop var fejk och iscensatt för talkshowen Jimmy Kimmel Live!. Ett fångat ögonblick som perfekt hade mallats och utformats som den typ av vardagsunderhållning vi älskar att skicka vidare.

Att talkshowunderhållning arbetar med spektakulära ögonblick är inget nytt. Redan 1966 stod Per Oscarsson och klädde av sig i Hylands hörna. Men vad som har förändrats i grunden är ändamålet för det spektakulära. Det handlar inte längre om att erbjuda tittare något kittlande. Istället är det en utveckling som tar sikte på morgondagens publik. Som i jakten på views och likes anpassar sitt innehåll för bästa delningspotential.

Det har blivit en standard med ett otroligt varierat resultat. Jimmy Fallons Late Night with Jimmy Fallon generar exempelvis en hel del fantastiska klipp som ofta tycks knyta an till den sketchform Fallon själv kommer ifrån i och med Saturday Night Live. (Ett härligt exempel är det skruvade »Let Us Play With Our Look« med Fallon och skådespelaren Anne Hathaway.) Samtidigt är frågan vad som händer med talkshowformatet i och med att innehållet görs mer sensationslystet.

I skrivande stund har klippet där Jimmy Kimmel avslöjar att det är han som ligger bakom twerkvideon knappt 2,7 miljoner fler visningar än originalversionen. Det säger något om det spektakulära. Att talkshowformen är på väg att förvandlas till en händelsedriven pr-maskin som vrider upp sig själv. Som krattar sin egen manege och sedan slår sig för bröstet som nöjd cirkusdirektör.

Det må låta mossigt men jag tror att det i grunden även handlar om en devalvering av dagens talkshowgäster. Om en utveckling där stjärnor inte mäktar med vara intressanta efter att deras stjärnglans förlorat sin lyster på grund av dåliga instagrambilder. Där är Jennifer Lawrence en frälsande röst. En superstjärna som lyser så starkt att talkshowredaktörerna inte ens behöver fundera på cirkusinramning. Det räcker med att hon trollbinder oss tittare genom att prata. Jag hoppas att det är framtiden.

Den andra vägen att vandra är givetvis mer show. Knasigare tv-händelser. För vem klickar inte på en länk som lockar med ett brinnande nummer där Rihanna smörjer in David Letterman i margarin? (Detta har ej hänt. Än.) Den vägen slutar samtidigt bara på ett sätt: I en rundgång där tv-utbudet sakta men säkert förvandlas till de knäppa japanska gameshows som man förr i tiden bara kunde se på, just det, Youtube.

Se kommentarer

Dödsgruppen blev för svår

0
0

Svenske Jeffrey »SjoW« Brusi hade aldrig någon chans. Det slitna sportuttrycket »dödens grupp« räckte knappt ens till för att beskriva lottningen han fick, den kallades på förhand »dödsgruppernas dödsgrupp« eller bara »mardrömmen«. När en av motståndarna i samma grupp såg namnlistan var hans första tanke: »Nu är jag körd.« Då pratar vi en spelare av världsklass.

SjoW var ensam svensk i gruppen och också ensam utlänning. Ni förstår, i den här sporten finns det bara två kategorier människor: »Koreans« och »foreigners«. Att turneringen spelas i Jönköping i Sverige ändrar inte det. »SjoW« var en utlänning mot fyra sydkoreaner och det var heller inte vilka sydkoreaner som helst.

Nej, han hade aldrig någon chans. Matcherna spelas i bäst av tre och när dusterna var avklarade såg hans gruppspelsresultat ut som följer: 0-2, 0-2, 0-2, 0-2.

Ni förstår, i den här sporten finns det bara två kategorier människor: koreaner och utlänningar.

Sporten är Starcraft II och turneringen är en del av Dreamhack Winter som alltså pågår just nu i Jönköping. Runt 20 000 människor beräknas vara på plats och spelare från 50 länder tävlar om höga prissummor i diverse E-sporter. Kvaltävlingen i Starcraft II avgjordes igår och just nu spelas play-off-spelet. Utan SjoW då. Men vi har faktiskt ett svenskt hopp kvar: Johan »NaNiwa« Lucchesi tog sig vidare från sin grupp och möter sydkoreanen Life kl 15 i eftermiddag.

Uppdatering: NaNiwa kämpade hårt men förlorade mot Life med 1-2 i matcher. Life är obesegrad i turneringen hittills. Men svensken är inte utslagen ännu, han får en ny chans i »Loser Bracket«-ronderna.

I morgon sänder SVT finalerna, med svenska kommentatorer i SVT2 och engelska kommentatorer i SVT Play.

TV-sändningar från Dreamhack Winter:

SVT Play:
Fredag kl 16.15 - 22.00: League of Legends semifinaler.
Lördag kl 12.00 - 14.00: League of Legends final.
Lördag kl 16.30 - 01.30: Starcraft II.

SVT2:
Lördag kl 22.45 - 01.30: Starcraft II.

TV6:
Lördag kl 19.00 - 21.00: Dota2, Grand Final. (Se TV6 Play för fler Dota2-sändningar).

Se kommentarer

Bäst i kväll: popsociologi i Idol, Montelius i På spåret och Luuk-känsla i Skavlan

0
0

1. Idol 2013 (TV4 kl 20)
Det skrivs om det svenska popundret igen, och Jan Gradvall levererade i en Jake Bugg-recension häromhelgen en tes om hur mycket bättre svensk modern popmusik är än brittisk, med argumentet att den senare är fast i det förgångna.
Talangtävlingarna i tv skulle kunna vara ett exempel.
När jag jämför den största svenska, Idol, med motsvarande brittiska, The X Factor, är retroinslagen i den senare avsevärt större. De ekar av pophistoria på ett helt annat sätt än de i Idol.
Men beror inte det på att de också är självklart inbäddade, alltså reellt rotade – i pophistorien, i syskonrelationen med USA, i allsången på puben? Vi svenskar har inte alls samma community-relation till popmusik. Hos oss skrålar aldrig hela kvarteret med i Wham- eller Rod Stewart-texter på gårdsfesten. Till och med i radioskvalet på en pizzeria kan avgrundsskillnader mellan engelsk och svensk syn på pop avläsas. Och kan det verkligen bara vara av ondo för brittisk pop, när den jämförs med svensk traditionsfrihet?
Själv tycker jag nog att svensk pop är mest retro i världen – vi kan i alla fall gå hela vägen från First Aid Kit och The Tallest Man on Earth till Jenny Wilson efter underlag för det argumentet. Brittisk retro är inte alls sällan egensinnigt modern och jag tycker inte svensk pop har någon seriös motsvarighet till vare sig, säg, Everything Everything eller The XX. För mig (men här ger jag definitivt Gradvall tolkningsföreträde i egenskap av bredare branschbevakare) är Daniel Adams-Ray och Veronica Maggio inte riktigt på riktigt, och det kanske beror på att pop för dem inte är modersmjölk levererad på glasflaska till barndomshemsdörren.
Därmed sagt att jag också alltid identifierat tydligare band mellan The X Factor och seriös brittisk pop. Idol är mer Småstjärnorna i jämförelse.
Därför var förra veckans fredagsfinal så glädjande. De tävlande skulle sjunga en egenskriven låt, gjord ihop med proffslåtskrivare såklart, och med olika grad av egen input, men plötsligt hade vi hela det där svenska popundret indraget i tävlingen. Plötsligt kändes rentav Idol mer i synk med samtidspopen än The X Factor UK – greppet i sig är något jag från och med nu kommer att sakna i den brittiska serien.
Mitt intresse för Idol är lite pånyttfött nu, alltså. Deltagarna är förkrossande underlägsna The X Factors, men med bara semifinal och final kvar vore det märkligt om inte förra veckans nya nerv håller lyftet uppe säsongen ut.

2. På spåret (SVT1 kl 20)
Spännande möte i kväll där debutanterna Martina Montelius och Dominika Peczynski (jag älskar Montelius!) möter veteranerna Morgan Larsson och Christer Lundberg. Sedvanligt saggigt musikval förstås, men det hör till. I kväll Martin »Hästpojken« Elisson.

3. Skavlan (SVT1 21)
Med Robert Gustafsson och Felix Herngren som gäster drabbas man ju på förhand av viss Sen kväll med Luuk-nostalgi. Lär dock botas av psykiatrikern David Eberhard vars syn på »svensk barnuppfostran« är så torftigt hemkokt att han är på väg att bli en ny skadlig Anna Wahlgren-föräldraforumguru.

Se kommentarer

Helgens bästa filmer: norsk splatterkomedi, Snake Plissken och Woodys absoluta mästerverk

0
0

1. Huvudjägarna (SVT1 fredag kl 22)
Om man bara ska se en ultravåldsam norsk thrillerkomedi i sitt liv så är Huvudjägarna inget dumt val. Morten Tyldums filmversion av Jo Nesbøs deckare – om en framgångsrik headhunter som ägnar sig åt konstkupper för att finansiera sin brackiga livsstil och hamnar i livsfarligt trubbel – är en lika brutal som dråplig berättelse om en man som tar sig väldigt mycket vatten över huvudet. Aksel Hennie är perfekt som den självgode Roger vars smarta plan snabbt eskalerar till en sinnessjuk och bloddrypande mardröm av våld och förvirring, i en film som har två ack så ovanliga kvalitéer: den lyckas navigera rätt mellan övervåld och slapstick, och man vet aldrig riktigt vart historien ska ta vägen. Bonus för en riktigt magstark dass-scen som faktiskt kan mäta sig med både Trainspotting och Slumdog Millionaire.

2. Små och stora brott (SVT2 lördag kl 21)
Herregud vilket 1980-tal Woody Allen hade. Hans cv bjuder på hisnande läsning: Stardust Memories, Zelig, Kairos röda ros, Hannah och hennes systrar, Radio Days... Bara den sviten borde vara skäl nog att förlåta honom ett och annat pömsigt gammelmansvykort från valfri europeisk storstad. (Men bara borde.) 1989 krönte han så sitt glödande decennium med sin allra bästa film, Små och stora brott. Två berättelser: en ögonläkare (Martin Landau) får en krävande älskarinna (Anjelica Huston) på halsen och överväger att »göra slut« på problemet; och en dokumentärfilmare (Woody själv) hyrs in av sin framgångsrike tv-producent till svåger (en heltigenom lysande och alldeles underbart odräglig Alan Alda) att göra en lismande film om honom, samtidigt som de båda blir förälskade i Woodys filmarkollega (Mia Farrow). Ett seriöst spår, och ett roligt, i perfekt förening. Precis som i senare filmer som Cassandra's Dream och Match Point är Allen influerad av Dostojevskijs Brott och straff, och frågan om hur man kan leva vidare som människa med en brott och skuld på sitt samvete. Allt skildrat med en formidabel ensemble och stramt, sobert foto av Allens idol Sven Nykvist. Scenen där Landau inser vidden av vad han gjort, filmat i en enda flera minuter lång tagning, med Schuberts Stråkkvartett nr 15 i G-dur på ljudspåret, är en showstopper av Guds nåde.

3. Flykten från New York (TV4 Film söndag 22:50)
I en avlägsen framtid (det vill säga 1997) har New York blivit så ärkekriminellt att man byggt om hela Manhattan till ett fängelse. När Air Force One störtar i skurkzonen skickar man in stenhårde internen Snake Plissken för att rädda honom; han får 22 timmar på sig, annars dör han medelst små ampuller som exploderar inuti kroppen (samma idé som J.J. Abrams återanvände i Mission: Impossible III). Men det där viste ni ju redan – en hel generation sextio-/sjuttiotalister satt på helspänn framför vhs:en när Plissken sakta glidflög ner mot den förbjudna zonen, och för yngre tittare kan den säkert fungera som härligt tidstypisk kult-dystopi. En av John Carpenters bästa filmer, inspirerad av New York som storstadsdjungel-temat i Death Wish och den luttrade stämningen efter Watergateaffären, med en grym rollbesättning: Carpenter-favoriten Donald Pleasence som filmhistoriens kanske ynkligaste och fegaste president, Lee Van Cleef som bister polischef, Isaac Hayes som ghettoskurk, Adrienne Barbeau, Ernest Borgnine, Harry Dean Stanton... Och Kurt Russell som en svincool antihjälte med ögonlapp och snygg hockeyfrilla. Att den imponerande wire frame-animationen av World Trade Center på Plisskens monitor i början av filmen inte är äkta vara, utan (på grund av filmens låga budget) i själva verket ett avfilmat modellbygge med självlysande tejp runt alla konturer, gör inte scenen mindre mäktig.

Se kommentarer

Schlagerrävar, halvbakade artister och Dr Alban

0
0

Melodifestivalen, Sveriges tveklöst största tv-program, rullar snart i gång igen. Den gör det efter ett 2013 som såg Sverige hålla en utmärkt Eurovision Song Contest i Malmö. Själva Melodifestivalen i våras fick därmed hamna lite i skuggan. Det märktes i allt från ett svagt startfält till en svamlande Danny Saucedo i ena programledarrollen. Allt jag minns från tävlingen är när en laserstråle tändes mellan La Camilla Henemarks ben under Army of Lovers framträdande. Inget annat är egentligen värt att lägga på minnet. Det var ett mellanår, minst sagt.

I mötet mellan Nour El-Refais feministiska humor och Anders Janssons Starke man-popularitet kan kanske något intressant uppstå.

Efter ett mellanår är det tänkt att, ja, det inte ska komma ett till. Men på pappret känns Melodifestivalen 2014 inte särskilt upphetsande. Inga stora artistnamn, inga chocker. I stället gamla schlagerrävar som Martin Stenmarck, Linda Bengtzing, Sanna Nielsen, Alcazar och Shirley Clamp som ställer upp för tusende gången. Fyra artister som tävlade i våras, Anton Ewald, Janet Leon, Yohio och State of Drama, kastas in igen. I Idols frånvaro är det TV4:s misslyckade X Factor-säsong som bidrar med tre halvbakade artister i form av Oscar Zia, Manda och JEM. Resten av startfältet är en blandad skara halvt okända artister varav majoriteten kommer att glömmas bort så fort de klivit av scenen.

Det finns som tur är några utropstecken i startfältet. Dr Alban och Jessica Folcker lovar den sortens catchiga danspop som de båda blev kända för på 1990-talet. Sing hallelujah! CajsaStina Åkerström, en av Sveriges bästa vis- och popsångerskor, går förhoppningsvis inte samma öde till mötes som Anna Järvinen och Anna Maria Espinosa tidigare år. Det vill säga på-riktigt-bra artister med på-riktigt-bra låtar som inte har en chans i helvetet att komma vidare. Elena Paparizou, som vann Eurovision Song Contest för Grekland 2005, kan säkert bidra med en show och en låt som kommer gå varm på aerobicspassen i framtiden. Slutligen, Ellinore Holmer. Hon tillhör Glada Hudik-teatern och uppträdde i mellanakten i Melodifestivalen 2010 tillsammans med Therésia Widarsson och Måns Zelmerlöw, där de sjöng Kents »Sverige«. Det uppträdandet ger mig rysningar varje gång jag ser det. Förhoppningsvis kan Ellinore Holmer komma i närheten av det även på egen hand.

Varje år debatteras det huruvida Melodifestivalen är för bred och folklig. Jag tycker hela poängen med tävlingen är att den ska kunna innehålla både Dr Alban, Yohio och CajsaStina Åkerström. Den ska bjuda på visor, bredbent hårdrock och klassiska schlagers och gärna alla tre genrer i samma låt. Men, och det är ett stort men, låtkvaliteten måste hålla en viss nivå. En tendens de senaste åren har varit att ta med vissa sorters låtar bara för att de tillhör en för Melodifestivalen annorlunda musikgenre i stället för att de faktiskt är bra låtar. Visst behövs även kalkoner á la Björn Ranelid ibland, men blir de för många sprängs Sveriges kollektiva trumhinna. Personligen vill jag aldrig se medelålders gubbar bröla »En riktig jävla schlager« någonsin igen.

Melodifestivalen blir inte en riktig folkfest utan några som styr upp den. De som ska göra det nästa år är Nour El-Refai och Anders Jansson. De framstår som ett udda par, men i mötet mellan El-Refais feministiska humor och Janssons Starke man-popularitet kan kanske något intressant uppstå. Programledarparet är uppenbart en nödlösning av SVT, då andra hade tackat nej, men de kan säkert överraska. På något sätt önskar jag dessutom att Nour El-Refai får upprättelse efter att ha sågats så för sin insats som sidekick i Melodifestivalen 2008. Det var knappast hennes fel att hon hade en helt hopplös roll bredvid en spexande Björn Gustafsson.

Jaha, vem vinner då? Troligtvis den vars berättelse berör svenska folket mest. För Melodifestivalen handlar inte bara om låtar och artister, utan om vilken sorts berättelse de presenterar för oss. Vare sig det är en schlagerrävs stiliga comeback, småstadsbandet som får sitt stora break eller en skolfröken som sjunger sig in i svenska folkets hjärta. Det må vara ett blekt startfält på pappret, men allt kan ändras i februari när Melodifestivalen väl drar i gång.

Se kommentarer

Sugen på riktig skräckskräpmat?

0
0

Viaplay har ett kul utbud av skräckfilmer. Här tipsar vi först och främst om de där superusla som har dragningskraften som gör att du måste se dem – en bra titel, häftig tagline eller bisarr story – men som saknar allt annat. Vi tar dock vårt filmkritiska ansvar också, och för varje skitfilm rekommenderar vi ett »botemedel«, en film som stillar samma skräckhunger men är bra på riktigt.

Halloween 8: Resurrection (Rick Rosenthal, 2002)
Gillar du klassiker som My Little Eye, dras till slasket i Big Brother eller bara måste se allt som har med Halloween-franchisen att göra? Då tror du säkert att det här är något för dig. Det är det inte. Halloween 8: Resurrection är inte bra för någon. Sex tonåringar, eller i alla fall unga människor (snygga och stygga) ska överleva en natt i seriemördaren Michael Myers gamla lya. Allt filmas och läggs upp på Internetsidan Dangertainment.com. Snart börjar slakten. Jag utelämnar utropstecknet medvetet. Att kalla det här för slakt hade nämligen varit en skymf mot majoriteten av den resterande Halloween-katalogen. Att skära upp skinkan på julafton är läskigare. På skådespelarfronten ser vi Busta Rhymes och Tyra Banks. Jepps.
Så vad kan du se i stället? Vi rekommenderar Sinister.

Piranha 3DD (John Gulager, 2012)
Minns ni realityserien Project Greenlight som producerades av Ben Affleck och Matt Damon? Sista säsongen visades i alla fall på Bravo 2005 och riktade in sig på skräck med resultatet Feast. Ingen perfekt monsterrulle men med oddsen i beaktande (vad kan man egentligen förvänta sig av en skräckfilm producerad inom dokusåpagenrens ramar) får man nog säga att John Gulager fick till det rätt bra. Så bra att han även fick den äran att regissera två stycken hysteriska uppföljare, Sloppy Seconds och The Happy Finish. Ni kan stryka dessa från listan med filmer att dö för, om ni inte redan gjort det.
Rörandes strykningar så gäller det tyvärr även Gulager som massakrerade sin karriär, i dubbel bemärkelse, med Piranha 3DD, uppföljaren till Alexandre Ajas remake av Joe Dantes original från 1978...
Det här ingen trevlig historia. David Hasselhoff spelar sig själv och det bjuds på omotiverad nakenhet i nästan varenda scen. Vilket i och för sig inte behöver vara dåligt. Och det är det inte heller, tvärtom det är det enda som får en att stå ut tills nästa fiskattack. Tack och lov ligger längden på drygt 60 minuter (85 minuter med eftertexter). Sorry, jag vet att ni vill se den här. Jag var som ni men insåg snabbt att jag kunnat lägga den där timmen på att lära katten omöjliga tricks i stället.
Så vad kan du se i stället? Backa tillbaka till Piranha 3D och kvällen är räddad.

Twixt (Francis Ford Coppola, 2011)
Jag sov mig igenom Twixt i Sitges för allt för få år sedan. Jag »såg« den av samma anledning jag borde undvikit den, Francis Ford Coppola. Mannen, myten, det onda i alla cineasters hjärtan. För även om det var 30 år sedan han presterade bättre än sina barn så hoppas man ju trots allt på en sista succé. En succé som troligtvis aldrig kommer ske.
Om du ändå väljer att se Twixt så kan du förbereda dig på en hybrid av Millennium och SVT:s Barda, med en Val Kilmer i usel form och vampyrer. Fast jag vet inte riktigt, för vid det här laget var jag mer inne på att finna en skön sovposition. När jag sedan vaknade upp var det 3D (jo, Twixt var först tänkt som ett interaktivt 3D experiment) och Edgar Allan Poe sprang runt i en urblekt ruin och ylade. Kan det verkligen vara sant? Nej, du ska inte låta nyfikenheten få dig på fall…
Så vad kan du se i stället? Vi rekommenderar The Cabin in the Woods.

Detention (Joseph Kahn, 2011)
Med en tagline som Cancel your future och referenser till Scream såväl som Breakfast Club borde det här ha varit en riktig höjdare. Det är det inte. Detention har en schyst trailer ett par coola yxsving i slow-motion och en Dane Cook som rektor (känsligt där). Annars går historien om seriemördaren Cinderhella och hans jakt på dumma studenter i 110. Det blinkas hej vilt åt hela genreuniversum och minst 15 metaskämt per minut skall hinnas med. Ingenting tas på allvar då Detentions viktigaste mål tycks vara att slå rekord i genremedvetenhet, något filmerna den refererar till lyckats betydligt bättre med.
Så vad kan du se i stället? Vi rekommenderar Ginger Snaps.

Shark Night (David R. Ellis, 2011)
Att mannen bakom Shark Night även agerat stuntman i Bruce Lee-filmen Game of Death kom som en glad överraskning. Att han dessutom sysslat med professionell surfing och regisserat en av de dummaste, fast bästa, »skräckfilmerna« någonsin: Final Destination 3D, en av få filmer ni verkligen måste se i 3D, (och kom nu inte dragandes med Gravity, låt mig påminna er om att knappt ett endaste vasst föremål kastades mot duken i den filmen.) gjorde mig mer än glad.
David R Ellis är en man som levt livet. En man med en historia att berätta. Dessvärre är det inte denna. Shark Night saknar bett, vilket förbryllar mig då det är praktiskt taget omöjligt att misslyckas med hajfilmer. De är nästan alltid bra. Man behöver ju egentligen bara en stor elak haj och ett spring break alternativt annan fest. Man behöver inte blanda in genetiska experiment eller försöka sig på att demonisera hajarna mer än nödvändigt. Deep Blue Sea är undantaget som bekräftar regeln. Nej, Shark Night sjunker som Orca i Hajen.
Så vad kan du se i stället? Vi rekommenderar monsterfilmen Grabbers.

Se kommentarer

Vår spinoff-dödslista – hamnar How I Met Your Dad där?

0
0

CBS har köpt en pilot av How I Met Your Dad. Det ska alltså möjligtvis produceras en spin-off till serien med liknande namn som redan i originalform borde ha slutat som senast efter den förra, åttonde säsongen, men i stället tragglar på i sliskigaste laget på hotellet i Farhampton där tröttsamma romantikern Ted äntligen ska träffa sina barns mamma och försvinna ur våra liv för alltid.

Det snurrar även rykten om spin-offs för Modern Family och The Walking Dead. Att Breaking Bads Saul Goodman får ett eget program gjordes officiellt strax innan serieavslutningen.

För tv-bolagen svider det såklart att lägga ner framgångsrika serier. Alltför ofta följs de upp av ett substanslöst hopplock som bygger på en av de mindre intressanta karaktärerna, lex Joey. Men även pågående serier får sällskap av syskonserier som bygger på tunna sidospår som presenteras genom så kallade »backdoor pilots« där de smygs in i det existerande programmet. Om de blir väl mottagna produceras de, om inte glöms de bort. Vampire Diaries spin-off The Originals planterades till exempel i originalseriens förra säsong, och alla versioner av CSI, NCIS och Law & Order cross-promotar varandra incestuöst.

Serier som bygger på existerande program får förvisso med sig en substantiell publik redan från början, men det behöver inte betyda att den stannar. Även om det självklart gjorts bra serier på dessa sätt – Frasier, The Colbert Report, Simpsons, Angel – så är risken för flopp mer regel än undantag.

Spin-offs vi gärna glömmer

  • Joey Den svagaste karaktären från Vänner flyttade till Los Angeles, blev kär i sin granne (igen) och spelade som vanligt på skådespelarmyten och simpla stereotyper. Denna gång utan roliga kompisar.
  • That ’80s Show Långköraren That ’70s Show kanske inte slutade med fanan i topp, men den senare versionen fick aldrig ens upp flaggstången och lades ner samma år som den kom.
  • Models Inc. Aaron Spelling mjölkade mest av dem alla. Beverly Hills ledde in till Melrose Place som i sin tur styrde vidare till Models Inc. där mord, svartsjuka, utpressning och annat smått och gott var vardagsmat för de stackars modellerna.
  • Baywatch Nights Inte för att förlagan var något mästerverk, men jag väljer att se tillbaka på den som en kitschig kultserie. Annat kan sägas om Baywatch Nights där Mitch bekämpar skurkar på nätterna (och Baywatch Hawaii som bytte strand och »hunk« – till Khal Drogo, visserligen).
  • The Lone Gunmen  Mulders konspirationskillar fick en egen serie, i knappt ett år. Att de sedan dödades i Arkiv X strax efter att deras serie ställdes in kanske inte var det högsta betyget, även om de kan ses som inspiration till de typiska brottslösarnördarna som varit med i nästintill alla kriminalserier sedan dess.
  • Private Practice Grey's Anatomys Dr Addison lämnade sjukhuset i Seattle för en privatklinik i Los Angeles. Av någon outgrundlig anledning levde den i hela sex säsonger. Utan att ha sett klart serien gissar jag att den tog slut när alla på kontoret hade legat med varandra.

Sämst just nu

  • Ravenswood En övernaturlig spin-off till Pretty Little Liars med så dåligt manus och mediokra skådespelarinsatser att jag inte klarade av att se klart piloten.

Spinn gärna vidare i kommentarsfältet!

Se kommentarer


Bäst i går kväll: Bröderna Salazars fantastiska livsresa med Röda linjen

0
0

1. Musik Special: Bröderna Salazar (SVT2 kl 19)
Familjen Salazar flydde Pinochets Chile, från Santiago till Stockholmsförorten Fittja, i slutet av 1970-talet när barnen var små. Halva syskonskaran, Chepe och Salla, blev så småningom kända som The Latin Kings ihop med Dogge Doggelito. Detta var på Lasermannens och Ny Demokratis 1990-tal, och när Latin Kings tv-debuterade 1994 fick de dela programtiden med Ultima Thule, som då just startat skivbutik där de sålde naziband som Svastika och Vit Aggression – en tidstypiskt aningslös journalistisk idé om att »visa motpolerna«.

Bröderna Salazars singel med Aki och Kapten Röd, När solen går ned, har spelats 27 miljoner gånger på Spotify.

Förorten och flyktingpolitiken blev både en framgångsväg och ett kors att bära, och Latin Kings karriär tynade sakta bort. Bröderna Salazar började jobba på fritids och åren gick.
Tills nu under 2010-talet, då Salla och tredje brorsan Masse blivit produktionsduon bakom studion och skivbolaget Redline (Chepe Salazar är numera lagerarbetare på Acne, och de har även en syster som är undersköterska), med artister som Linda Pira, Labyrint, Stor, Carlito och Dani M. Deras singel med Aki och Kapten Röd, När solen går ned, har spelats 27 miljoner gånger på Spotify.
Bland övriga medverkande i denna dokumentärfilm om Salazarklanen märks Petter, Timbuktu, DJ Sleepy och Ametist Azordegan. Filmen är producerad av Michael Cross och regisserad av Tobias L Nordquist för Tre Vänner.
Läs också Jan Gradvalls fina Salazar-text från gårdagens DI Weekend!

2. Dreamhack Open (SVT2 kl 22:45)
SVT har satsat hårt på Dreamhack och e-sport på senare år, och förutom all cred de fått från spelintresserade så har de också kritiserats för att ha svenska kommentatorer – det självklara globala onlinespråket är ju såklart engelska.
I årets Dreamhack Winter från Elmia i Jönköping är det återigen svenska kommentatorer, men bara i de tablålagda sändningarna. På SVT Play lägger man i stället ut engelska »casters«. I prestigeturneringen Dreamhack Open är det Starcraft II: Heart of the Swarm som gäller och en halv miljon kronor i prispotten.
Själv tycker jag detta är SVT som allra bäst – att ge valfriheten till nördarna men samtidigt inte tumma på den bredare publikens behov av vägledning. Vilket förstås också är en förutsättning för att kunna sända det i SVT2. Seriös public service!
SVT:s laguppställning är förstås seriös i sig, inga kända namn från moderatorsvängen utan bara djupt rutinerad expertis: programledarskap och mellansnack av Ina Bäckström (grundare av Sveriges första BarCraft och esport-reporter på SVT sedan tre år) och esportveteranen Reza Hedayati samt matchkommentatorerna och Starcraft II-proffsen Madeleine Leander och Petter Sjöstrand.
Som perfekt uppvärmning inför Starcraft II på SVT direktsänder TV6 Dreamhack Winter-finalen för Dota 2 kl 19, där sex av de bästa lagen i världen tävlar om 50 000 dollar.

3. Så mycket bättre (TV4 kl 20)
Jag älskar den här serien men kan det på förhand bli ointressantare än med Agnes Carlsson som huvudperson? Det finns ju inget som på något mer personligt plan binder samman denna duktiga men helt generiska scenartist med enskilda låtar och textbudskap. Samtidigt kan detta också vara Så mycket bättre som bäst: suveräna artistpersonligheter som Titiyo och Ebbot är ju förpliktigade att välja låtar och göra något av det, som de sedan ska stå för på Spotify med sina namn…
Så jag tror det kan bli ovanligt vasst, rent musikaliskt. Agnes använder sig ju av låtskrivare i världsklass. Och vill ni även ha livetwitter i världsklass kan ni med fördel följa @TVdags – eller via mitt konto alternativt hashtaggen #SåMycketBättre.

Se kommentarer

Simones identitetsbyte fortfarande modern familje-tv

0
0

12-åriga Simone blir av misstag tagen för en kille när hon börjar i sin nya klass. Hon rättar inte misstaget utan börjar leva som pojken Simon. Samtidigt är hennes liv i kaos, då hennes konstnär till mamma tvingat henne att flytta till mammans nya killes hus, och dessutom glömt Simones hund i stan! Mitt i allt kommer Simones morfar efter att ha rymt från sjukhuset och bosätter sig hemma hos Simone, för att som han säger, dö. Och livet som Simon blir allt mer komplicerat...

Jag minns Dårfinkar och dönickar som evighetslång och fantastiskt spännande och blir faktiskt lite förvånad när jag inser att serien bara består av sex halvtimmesavsnitt. Men spännande är den fortfarande, trots att det är nästan 20 år sedan jag själv var tolv. Den har en härlig känsla i berättandet med duktiga vuxenskådespelare och helt uthärdliga barnskådespelare. Fint berättat om en person som flyr sitt trassliga liv genom att ta på sig en annan (köns)identitet. Dårfinkar och Dönickar passar för hela familjen, är mysig och spännande och kan säkert väcka en del intressanta frågor och diskussioner om identitet, kön och hur olika pojkar och flickor behandlas i skolan. Trots att den spelades in för 25 år sedan är temat modernt och barnen kommer att känna igen sig.

Bäst tycker jag att Gunnel Fred är. Hennes porträtt av den fritänkande kaotiska mamman är gjort med stort allvar och kärlek. Hennes accepterande av sin dotters identitetsbyte är befriande obrytt.

Se Dårfinkar och dönickar om du vill ha ett mysdrama för hela familjen som är engagerande och riktigt bra i fråga om både story och skådespelare. Perfekt jullovsföljetong!

Se Dårfinkar och Dönickar här: http://nflx.it/1hkBSlP

Se kommentarer

Ojämn julkalender – men med Klungan-känsla som bäst

0
0

Häromdagen funderade jag på de gemensamma nämnarna för julkalendrar som jag har tyckt mest om genom åren. Jag kom fram till att en hisspitch skulle börja ungefär så här: »Sagobokskänsla med roliga vuxna skådisar, i tokiga kläder, med lustiga dialekter…« Jag vet, det låter som vilken Tim Burton-film som helst – men också som några av mina favoritkalendrar: Dieselråttor och sjömansmöss (2002), Skägget i brevlådan (2008) och Pelle Svanslös (1997).

Sagobokskänsla med roliga vuxna skådisar, i tokiga kläder, med lustiga dialekter…

Håll inledningen till hisspitchen i minnet nu så bränner vi igenom handlingen i Barna Hedenhös uppfinner julen i korta drag:

Familjen Hedenhös ser en stjärna slockna och kläcker den briljanta idén att de ska tända den igen men i stället råkar de hamna i ett maskhål och färdas till vår tid. Nu hoppar vi tusentals år in i framtiden och som titeln skvallrar om så är inte julen uppfunnen – december är den tråkigaste månaden på året.

Stella (Mirjam Kjellman) bor i vanliga fall hos sin pappa, raketforskaren Sture (Per Andersson), men eftersom han måste koncentrera sig på statsminister Erlands (spelad av suveräne Sten Ljunggren) viktiga raketprojekt så ska Stella bo hos sin farmor (Lotta Tejle, också grym) i några veckor. Kontakten mellan pappa och farmor är minst sagt kylig, därför lämnar han Stella redan på trappan till museet där farmor är museiintendent. Farmor – en sur och tråkig kvinna som inte vill bli kallad »farmor« utan »museiintendenten« – blir överraskad av att se Stella inne i museet, pappa Sture glömde visst att förvarna farmor om att hon skulle vara barnvakt…

Senare i julkalendern får vi möta statsministerns son (Björn Gustafsson) Junior, en rollgestalt som påminner om en ännu sorgligare version av Bröli, sonen i SVT:s barnprogram Pappas pengar. Han verkar inte vara älskad av sin pappa, statsministern. Statsministern, ja. En mångsysslande Kim Jong-un-typ, med stor faiblesse för framtiden – historia ger honom allergi. För att få en bild av hans storhetsvansinne: Han har en tv-sänd nedräkning till uppskjutarda'n – dagen då han på raketfärd till framtiden.

Hur väl stämmer hisspitchen in på Barna Hedenhös uppfinner julen? En checklista ser ut så här:

Sagobokskänsla ✓
Roliga vuxna skådisar ✓
Tokiga kläder ✓
Lustiga dialekter ✓

Jo då, det ser bra ut på skärmen men är inte helt rättvisande. De roliga skådisarna är inte riktigt så roliga, de tokiga kläderna inte så tokiga och de lustiga dialekterna inte så lustiga som bockarna i kanten ger sken av.

En till sak som jag verkligen gillar men inte har nämnt är när julkalendrar myntar nya uttryck. Älskar därför mamma Knotas »oj, oj, oj! Klockan är redan kvart över kotten!« och Hugges (Mattias Fransson från Klungan) »skaparglädje«. Räkna med att höra de uttrycken framöver. Allt som allt är Barna Hedenhös uppfinner julen okej – men ingen ny Dieselråttor och sjömansmöss.

Barna Hedenhös uppfinner julen sänds i SVT och Barnkanalen med start i dag.

Se kommentarer

Marnie och den misogyna historien om en besatthet

0
0

I förra veckan rapporterade svenska tidningar om de bråk som uppstått i kölvattnet på inspelningen av Abdellatif Kechiches Blå är den varmaste färgen, årets i särklass största filmupplevelse. Skådespelarna Adèle Exarchopoulo och Léa Seydoux (som fick dela på Guldpalmen i Cannes) har gråtit ut om hur den krävande regissören gjorde omtagningar i tio timmar för att fånga scenen där de faller för varandra. Eller hur de tvingades arbeta i tio dagar för att fånga filmens åtta minuter långa sexscen.

Hela filmen och i synnerhet den sexscenen har en vibrerande närvaro. Man känner inte bara det fysiska arbetet hos Exarchopoulo och Seydoux, utan även hos Kechiche. Sällan har en regissör känts så närvarande i en films kamerarörelser och aldrig har väl två skådespelare skildrat sex så levande och vackert och fantastiskt. Det är sådant som kräver en överjordisk arbetsinsats.

Bråken kring Blå är den varmaste färgen blev dock inte mindre av att det handlade om en manlig regissör som spelade in lesbiskt sex i extremt närbild. (Det förvånar faktiskt att det i dessa identitetspolitiska tider inte har hörts mer kritik av filmen här i Sverige.)

Men manliga regissörer som av (främst) kvinnliga skådespelare anklagas för hård pådrivning eller objektifierande är knappast något nytt – »Never take your clothes off for a middle-aged man who claims that it's art«, meddelade Maria Schneider som bekant efter samarbete med Bernardo Bertolucci i Sista tangon i Paris.

Mig fick dock skärmytslingarna kring Blå är den varmaste färgen att tänka på det av filmhistoriens allra mest spända samarbeten mellan en regissör och hans kvinnliga huvudroll, som också gett allra bäst »avkastning«: Alfred Hitchcock och Tippi Hedren.

Hedren, som i början på 1960-talet arbetade som fotomodell, upptäcktes av Alma Hitchcock i en reklamfilm. Fru Hitchcock såg att det var en perfekt leading lady för hennes make, och fick tyvärr rätt på fler sätt. Redan under Hedrens provfilmning inför Fåglarna 1963 blev nämligen regissören besatt. Över sextio år gammal hade han inte haft sex med någon annan än sin fru på fyrtio år, och var enligt egen utsago impotent. Men han släppte ut sin sexuella attraktion med full kraft över Hedren – vilket ska ha resulterat i allt från rent fysiska angrepp i baksätet på hans Rolls Royce till smutsiga limerickar. Hedren satte emot, och när inspelningen körde igång utsatte Hitchcock henne för allt farligare scener. Som när skådespelerskan i tagning efter tagning fick attackeras av riktiga fåglar, tills hon blödde och höll på att svimma.

I fjol, bara några månader innan storfilmen Hitchcock, kom den intressanta och välspelade HBO-filmen The Girl. Den baserar sig på de senkomna vittnesmålen i fallet, och handlar om just inspelningarna av Fåglarna och den påföljande Marnie från 1964. Berättelsen blev känd sent på grund av dåtiden; som Hedren sa inför lanseringen av The Girl så hände detta under studioeran. Hon berättade inget för ingen skulle ha trott henne.

Och, påpekade hon, även om de hade trott på henne – vem hade brytt sig?

Historien om Hitchcock och Hedren som står i fokus i The Girl – liksom historien om relationen mellan många manliga konstnärer och kvinnorna i deras arbete – är förstås ingen lätt sak att bena ut. Kan man i dag (eller ens då) se det ur annat än ett mänskligt perspektiv och fördöma? Men: hade då varit nu hade Hedren aldrig haft ett sjuårigt kontrakt som knöt henne till Hitchcock och det hade blivit hej-då redan under inspelningen av Fåglarna – eller värre än så. Men hade det blivit så, då hade nog aldrig den bästa filmen i Tippi Hedrens karriär och en av de bästa i Alfred Hitchcocks blivit riktigt densamma.

Hitchcocks problematiska relation till kvinnor i allmänhet och sina blonda kvinnliga huvudpersoner i synnerhet var förvisso ingen nyhet: han tematiserade den ofta och satte kylslagna femmes i fokus. Som mest berömt i 1958 års Vertigo.

Och Marnie är en konsekvens av både den känslomässigt störda attraktion regissören riktade mot Hedren liksom en märklig tematisering av densamma. Den handlar om en ung vacker kvinna, spelad av Hedren, som livnär sig på att ta anställning på olika kontor, plundra kassaskåpet, dra vidare till nästa stad och göra om samma sak. Hon är en uppenbar kleptoman och något är helt klart allvarligt fel med hennes psyke – Marnie lider av flashbacks och mardrömmar. Hon blir påkommen av Mark, en av sina nya chefer (spelad av en extra hunkig Sean Connery) som utpressar henne: fängelse eller giftermål med honom.

Snart inser dock den nye maken att Marnie får panik när män rör vid henne. Och, i en utveckling som tydligt pendlar mellan egennytta och faktisk vilja att hjälpa, börjar Mark hänge sig åt sjövild amatörterapi. (En av filmens mest underhållande aspekter är att se en uppenbarligen inte helt okej Connery leka Freud och läsa böcker som Sexuella avvikelser hos kriminella kvinnor). Samtidigt hotar hela tiden omständigheter – en affärsbekant till Mark kan avslöja Marnie och hennes verkliga identitet måste hållas dold.

Nyckeln i filmen är alltså en stark sexuell attraktion, en vacker kvinna som inte låter sig beröras, och en dubbel hemlighet: Den om Marnies handlingar och den förträngning i hennes minne som skapat det psykiska tillstånd. Den förra får inte komma ut, den senare måste för att rädda henne (och låsa upp hennes sexualitet, vilket ur filmens synvinkel är detsamma) ut.

Och den senare stretar hon emot med all sin kraft.

Runt detta finns en film som överhuvudtaget känns extrem på grund av sitt psykologiska tillstånd. Som om alla dess 130 minuter led av en lätt, lätt förskjutning från verkligheten. Marks syster, som plötsligt kysser honom på munnen, och deras konstanta incestuösa laddning. Eller den kritik som ibland riktas mot Marnie – att dess projektioner och bakgrundsbilder (som hamnkvarteren bakom Marnies mammas hus) är så tydligt taffligt påmålade, de kan förklaras med Hitchcocks tidiga fascination för Fritz Lang och tysk expressionism.

I Marnie görs fantastiskt bruk av den: den pumpande röda färgen, skuggorna i minnena och drömmar, besattheten när hon ser pengar, de isolerade blickarna och de förvridna ansiktena, samt de utstuderade miljöerna som accentuerar Marnies barndomasgata och därmed hennes uppväxt.

Och i det senaste numret (#50) av tidskriften Little White Lies noterar den kanadensiske regissören Xavier Dolan klarsynt att Marnie antagligen är den av Hitchcocks filmer som ger mest psykologisk kontext till en karaktär. Filmens inledning är en snabb hopklippning av de olika delar som (just då) skapar Marnie: de röda skorna, den gula väskan, det svarta håret. Redan där, utan att veta mer, ser vi att något är fel: regissören visar upp de olika bitar hon består av. Och så fortsätter det filmen genom: Marnie är en ständig konstruktion av hårfärger, kläder och, framför allt, psykologiska tillstånd som vartenda ett får sin förklaring. Men hela tiden är hon alltså presenterad i bitar, en antydan om att hon inte är en »hel« kvinna förrän kropp och psyke smält samman och hon alltså kan bli Marks (eller en mans).

Det ligger naturligtvis nära till hands att fråga sig vad det var Hitchcock spelade ut här – och hur han gjorde det mot och med Hedren. Under inspelningen blev regissören enligt olika utsagor (främst Hedrens) alltmer sexuellt aggressiv. Och hon alltmer avslagen. Temat i filmen återspeglas således på inspelningen: en hemlighet som måste hållas från lagen (sexuellt ofredande) en kvinna som värjer sig mot en mans närmanden. Och till sist en utpressning – den inbyggda tragedin i Marnie.

När Hedren inte gav med sig ströp Hitchcock den karriär som föddes med Fåglarna. Han vägrade att släppa henne från kontraktet, och hon fick inte ta andra jobb under tiden som hon var knuten till honom. Hedrens CV från den punkten är inte direkt imponerande om man jämför med andra skådespelare som slog igenom hos skräckmästaren. Och den djupa ironin här är väl att Hedren var andrahandsval till Marnie: Grace Kelly tackade nej eftersom Monacos medborgare inte tyckte att det lämpade sig att deras nya prinsessa spelade en kleptoman med sexuella störningar.

Ingen som känner till detta faktum kan se på den magnifika kyla som Hedrens ögon utstrålar i filmen på samma sätt. Eller tro annat än att Hitchcock (som var en man som var paniskt rädd för lagen) mycket väl visste att det han sysslade med var fel. Som New Yorkers Richard Brody så väl uttryckt det: ett drama om en mycket medveten rädsla för att avslöjas; en film om vad som kan hända om spegeln eller projektionsytan, rämnar.

Visst, den tidigare ställda what-if frågan om Marnie alls hade blivit av eller hur vi bör se filmen med vetskap om detta förhållande går förstås inte att upprätta i backspegeln. Det går heller inte att ställa verkligheten mellan regissör och skådespelare i någon slags motsatsförhållande till Marnie och be dagens publik välja. Filmen finns, den är fantastisk och den tematiserar trots allt det sjuka förhållande som pågick bakom kameran.

Så när jag häromkvällen såg om Marnie skänkte jag en tanke till Adèle Exarchopoulo, Léa Seydoux och Abdellatif Kechiche. Och att priset för deras filmskapande och årets – kanske decenniets – absolut mest omtumlande filmupplevelse i jämförelse nog mest kan beskrivs som medialt uppförstorat lyxgnäll om långa arbetsdagar.

Alfred Hitchcocks Marnie finns att se på HBO Nordic. Julian Jarrolds The Girl på Netflix.

Se kommentarer

Bäst i går kväll: Stephen Frys korståg mot världens största anti-gay-idioter

0
0

1. Stephen Fry kommer ut (SVT2 kl 20)
Vad ni än gör – missa inte denna rörande och upprörande miniseriedokumentär i två delar där Stephen Fry reser runt i världen för att kartlägga en växande homofobi. Han konstaterar att homosexuellas rättigheter å ena sidan aldrig varit större på många håll i världen, men att de heller aldrig varit mer polariserade eftersom utvecklingen på andra håll accelererar mot dödligt hat och förföljelse.
Stephen Fry är underbart orädd och ärligt konfrontativ, men samtidigt med ett konstant leende lugn, när han traskar in hos skadligt korkade politiker och präster i Ryssland och Uganda och sticker förödmjukande hål på deras okunskap och ondska. I samma veva träffar han också modiga, livsviktiga aktivister i samma länder.
Han hälsar även på hemma hos Elton John och David Furnish, popkändisparet som inspirerade Stephen själv att komma ut som homosexuell, och besöker en kristen humbugklinik i USA som påstår sig kunna bota homosexualitet – därefter pratar han med en av de (inte så värst) botade.
Mest gripande är hans besök i Brasilien, där tårarna kommer både under mötet med en mor vars homosexuelle son dödsmisshandlats, och bland en miljon andra besökare på Sao Paulos Pridefestival.

2. Äkta människor (SVT1 kl 21)
Mitt incitament att se Äkta människor är att den är skapad och skriven av Lars Lundström, min absoluta favorit bland 2000-talets svenska tv-drama-proffs – jag älskade hans Tusenbröder, men bäst är den bisarrt kritikerutskällda, men i själva verket lyckat HBO-inspirerade, TV4-serien Labyrint. Skulle vilja påstå att den är den mest intrikata, smarta och unika dramaserien som gjorts i Sverige. Har ni inte sett den – hela serien – tror ni att jag överdriver; i så fall, börja med att läsa vad jag skrev på Weird Science och skaffa sedan dvd-boxen. Den är nödvändig i varje tv-nörds filmhylla.
Äkta människor kom inte i gång förrän en bit in i förstasäsongen, och gör rätt som adderar flera nya element och parallella storytrådar – min förhoppning är att manusbygget rentav kan närma sig Labyrint i fråga om mångbottnad komplexitet.
Ida Kjellin recenserar premiären i kväll, direkt efter sändningens slut kl 22, då vi som vanligt efter storpremiärer kör ett allmänt eftersnack i kommentartråden. Varmt välkomna dit!

3. Julkalendern: Barna Hedenhös uppfinner julen (SVT1 kl 18:45)
Jag har ofta gillat överestetiserandet i SVT:s julkalendrar, som Hans Rosenfeldts mysvarmt glittrande En riktig jul 2007 eller Anders och Måns Joe Colombo-minimalistvita Skägget i brevlådan året efter. Så jag blir egentligen skräckslagen inför detta. Barna Hedenhös är i sig ett frontalangrepp på allt vad stil och smak heter – och så spelar Fredde Granberg papparollen ovanpå det… Men ramidén med parallella tidsuniversa är bra och det ska, som vanligt, bli kul att sätta sig in i och börja diskutera denna traditionsenliga decemberföljetong med barnen.

Se kommentarer

Äkta Människor är tillbaka – med lite för många trådar

0
0

Roger kommer in på Arbetsförmedlingen. I väntrummet sitter en ung kvinna och stirrar apatiskt ner på sina papper på bordet. På en anslagstavla samsas lappar om yoga och sjunga i kör tillsammans med mer uppfordrande lappar om kurser som Hur skriver man en CV?. Där sitter även en pamflett uppnålad: »Fler hubotar går till jobbet än Äkta Människor!«

Roger fortsätter in i ett litet rum där en hubot sprakar i gång och kvittrar glättigt likt en muntrare sorts talsvarstjänst: »Hej Roger! Jag är… namn: Ingvar! För närvarande finns… noll… arbete på… lager

nybild

Den här scenen, från första avsnittet av säsong två, är Äkta Människor som bäst. Samhällskritiken sitter som en smäck och är inte för övertydlig (jag tänker på det SD-aktiga Äkta Människor-partiet med sina »de tar våra jobb!«-argument och ungdomarnas konversationer om att vara »HTS« – HumanTransSexuell).

Leif Andrée, i rollen som Roger, är perfekt uppgiven och trött, och huboten ett mästerverk med käck känslolöshet och trovärdigt robot-rörelsemönster. Hurra också för suverän mask och smink!

Tyvärr försvinner Rogers kamp lite i myllret av trådar och karaktärer. Man har inte direkt rensat upp i leden i säsong två utan fläskat på med ännu mer och fler. SVT bjuder på en detaljerad redogörelse för vad som hänt tidigare, men jag hänger ändå inte riktigt med i allt teknikbabbel kring koder, kloner, säkerhetskopior och USB-minnen på vift.

»Det ska lukta lite…« – äh, jag vill inte ens skriva vad äcklet tyckte att det skulle lukta.

Precis som i säsong ett är det det trista spåret som ska vara läskigt – att hubotar utvecklar självständighet och potentiellt skulle kunna ta över världen. Jag känner ingen Terminator-domedagsskräck alls. De elaka hubotarna är nämligen inte ett dugg otäcka. Men vi slipper åtminstone de vilda hubotarna från säsong ett. Jag föredrar Marie Robertssons Bea framför Eva Röses Niska i sin klyschiga postapokalyps-mundering under förra säsongen. Bea har åtminstone lite potential att kännas läbbig med sitt docksöta ansikte och kalla röst.

Men bara lite. Låt hubotarna ta över världen känner man ju bara! Människorna är ju vidrigare än något annat. Från krävande gnällbarn som lillungen Englund till de där snubbarna som hittade Bea i tunnelbanan... urk! »Du får gärna göra lite motstånd, det tycker jag bara om!«, »Definiera mitt rövhål!« och »Det ska lukta lite…« – äh, jag vill inte ens skriva vad äcklet tyckte att det skulle lukta. Svårt att inte heja på Bea när hon gör det hon gör. Men så grov scenen var! Jag säger bara, »utspottning«…

Äkta människor Ep 2

Lika hemska var scenerna från Hub Battle Land, ett slags nöjespark där människor får jaga och skjuta ner hubotar som är otäckt inställda på att känna både smärta och skräck. Usch! Jag blir illa till mods.

Som ett inövat mantra har i princip samtliga inblandade pratat om hur mycket mörkare och farligare nya säsongen av Äkta Människor är. Det värsta är att jag gillar delarna som inte alls är »mörka och farliga« mycket mer! Myset hos familjen Englund och hur familjemedlemmarna tacklar att Mimi (Lisette Pagler) nu är en av dem. Romansen mellan extremt docklika Florentine (Josephine Alhanko) och den uppenbarligen av kärlek förblindade gullisen Douglas (Alexander Karim) som inte fattar att drömtjejen är hubot. Jag hänger också gärna mer med ungdomarna – Engman-barnen och hur deras vardagsliv ser ut i en hubotvärld. Lite som en sci fi-Tre Kronor.

Akta människor del 4 av 10

Min solklara favorit är annars, precis som förra säsongen, Anki Larssons hushållsrobot Vera. Det är som en underliggande ondska i precis allt hon gör. Hon gör liksom aldrig någon illa, men man bara känner att hon inte vill en väl! Bara hur hon systematiskt torkar en diskbänk känns illvilligt… eller hur hon skvallrar, allt mer högljutt, om att »Hans äter mellan måltiderna, det är inte bra för honom. Hans äter mellan måltiderna! Det är inte bra för honom!«

 Äkta Människor visas söndagar kl 21 i SVT1. Både avsnitt 1 och 2 finns redan utlagt på SVT Play. I samband med premiären har Vetenskapens Värld artificiell intelligens som tema.

Se kommentarer

Jägaren blir den jagade i klurigt konstprojekt

0
0

Jag var nog långt ifrån den enda som hoppades på att konstnären Banksy skulle få en Oscar för bästa dokumentär 2011 för Exit Through the Gift Shop.

Av tre anledningar. Till att börja med är det en väldigt bra film. För det andra hade det varit intressant att se dem lösa tacktalsbiten med tanke på att Banksy aldrig visar sitt ansikte offentligt. För det tredje hade det varit första gången en så kallad mockumentär vunnit en Oscar för bästa dokumentär. Mockumentär – alltså en film som leker med och använder sig av dokumentärfilmens konventioner för att skapa något helt eget, eller bara försöka sig på att skapa en perfekt illusion, eller bara... Äsch, ibland känns alla definitioner i världen överflödiga eller otillräckliga. Vad som är sant eller falskt är i det här fallet oväsentligt.

Exit Through the Gift Shop handlar kort och gott om konst. Den försöker förklara konst för tittaren. Konst utifrån ett Banksy-perspektiv. Och filmen börjar också som en film om Banksy, av den excentriske fransmannen Thierry Guetta, senare känd som Mr Brainwash. Men snart vänder Banksy kameran mot Mr Brainwash i stället. Jägaren blir den som jagas. Och den mediokre men sköne Thierry Guetta slussas in i konstvärlden för att slutligen bli ett med den.

Exit Through the Gift Shop hade kunnat heta »Så skapas en konstnär«, för det är vad det handlar om. Gillar du till exempel Casey Afflecks I'm Still Here eller Joosts och Schulmans Catfish så är Exit Through the Gift Shop toppen av trestegsraketen.

Se Exit Through the Gift Shop här: http://nflx.it/XWEsER

Se kommentarer


Teen Wolf utlovar än mer skräck

0
0

Jag älskar att man mer och mer börjat marknadsföra serier – och filmer  –  med en kort teaser snarare än trailer. Man slipper få hela handlingen avslöjad för sig, och ofta är det klipp som är specialproducerade enbart för teaser-ändamålet, som American Horror Storys excellenta små pärlor, som är sevärda bara i sig. Det här med kortkort teaser innan en ordentlig trailer kommer, för att öka förhandssnacket, är ett grepp som allt fler börjat haka på.

Teen Wolf är en ungdomsserie som handlar om tonårsvarulvar och andra monster, bosatta i den lilla orten Beacon Hill. »Bu!« säger ni, »uttjatat Twilight-tjafs!« Njää, okej det är snygga unga människor på high school som blir ihop med varandra, och det blir värre och värre kanske lite krystade monster för varje säsong (druiden med uppätet ansikte!).

Men det är väldigt härligt ändå! Scott, huvudpersonen och tonårsvarulven själv är både rar och mjuk. Allison har coola Buffy-tendenser i och med sitt arv som varulvsjägare med superkrafter. Men främst är det den extremt älskvärde förloraren Stiles som gör serien rolig att se. (Läs gärna här där jag skriver längre om serien.)

Nu har man precis släppt tre just sådana där snygga och skräckiga teasers för nästa säsong (andra halvan av långa säsong 3, som fick hela 24 avsnitt) som har premiär på MTV i januari. De påminner väldigt mycket om just American Horror Storys teaserklipp. Oskyldig barnröst sjunger barnvisa på kusligt vis? Check! Bisarr drömliknande miljö? Check! Sprakigt effektljud vid varje klipp? Check!

Säsong tre avslutades med att de tre huvudpersonerna var tvungna att gå igenom ett slags dödsritual för att kunna rädda sina föräldrar som höll fångna av ovan nämnda onda druid. De varnades av en varulvskunnig (passande nog ortens veterinär!) att det skulle bli »konsekvenser« för alla tre efter denna ritual.

Brr, att döma av dessa teasers, en för varje huvudperson, så kommer dessa konsekvenser för Stiles innebära osynliga varelser som krafsar på vitt skynke:

För Scott feta flugor som krälar på något vi inte vill veta:

Och till slut för Allison, en väldigt läbbig och spökig kvinnogestalt som rör sig så där skräckigt snabbt och fel:

Teen Wolf säsong 3B har premiär 6 januari på amerikanska MTV.

Se kommentarer

Misstaget som blev New Orders Blue Monday

0
0

När de första sex avsnitten av Hitlåtens historia sändes i början av 2010 var jag lite för fördomsfull för att riktigt hinna reagera. Huruvida texten eller musiken gjordes först eller att låten skrevs i sovrummet på en akustisk gitarr eller hur många timmar den tog att spela in... hur intressant kan det vara?

Men Neneh Cherry-avsnittet i andra säsongen, om Buffalo Stance, omvände mig. Jag trodde att hjärnan bakom låten var producenten Tim Simenon (a.k.a. Bomb The Bass) men den var ju en omarbetad version av en gammal Stock Aitken Waterman-produktion med Morgan-McVey! Jag som annars, hrm, vet allt hade ingen aning. Plötsligt såg jag på hela serien med nya, intresserade ögon.

Produktionsteamet bakom programserien med Magnus Broni, Håkan Thörn och Kristin Henriksson i spetsen har gjort ett utmärkt jobb där man intervjuat artister, låtskrivare, producenter och andra som har någon intressant liten pusselbit att lägga till. Detta varvas med glimtar från gamla musikvideor och arkivbilder som även berättar om tiden och platsen vilket även gör Hitlåtens historia till en historisk dokumentation.

Nu ska en tredje omgång hitlåtar avverkas och man inleder med Berlins megahit Take My Breath Away. När textförfattaren Tom Whitlock säger »Jag skrev texten i bilen på väg hem« och pekar »i den riktningen« så är det visserligen precis vad jag en gång fasade för, men sekunderna innan har man fått veta att Whitlock egentligen var Giorgio Moroders allt-i-allo som lagade bilen och bredde mackor. Slumpen gjorde dock att han senare skulle få en Oscar – och vi skulle få väldigt bra tv.

Det är just dessa små avslöjanden som lyfter hela serien. Som när New Orders Bernard Sumner och Stephen Morris visar missen som fick Blue Monday att svänga lite extra. Eller när Wyclef Jean berättar om hur Fugees inte hade råd med någon programmerbar utrustning så när de spelade in Killing Me Softly fick han sitta och »programmera« i realtid. De mest inbitna fansen har kanske sett och hört allt tidigare, men för oss andra är det både spännande och underhållande att få ta del av berättelserna som rentav är för nördiga för frågespelet Popkult.

Övriga låtar som ska avhandlas är Scorpions Wind of Change, Fatboy Slims Praise You och slutligen Soundgardens Black Hole Sun. Enstaka sångerskor medverkar men precis som branschen domineras programserien av män.  Suzanne Vega som medverkade i första säsongen är hittills den enda kvinnliga låtskrivaren som fått vara med, något som förhoppningsvis ändras på i och med nästa säsong. För även om serien inte startat än vill man redan ha mer!

Hitlåtens historia sänds på SVT2 med start i kväll kl 22.15.

Se kommentarer

Bäst i kväll: Homeland toppar formen – Black Ops-choppern har lyft

0
0

1. Homeland (SVT1 kl 21:45)
När jag tänker tillbaka på förra veckans episod, den nionde av tolv, känns det som om det är hela tredjesäsongen jag rekapitulerar. Hur hanns allt det där med på en knapp timme?
Först Brodys galna, hallucinatoriska cold turkey-kur – och sedan en hel »Kom i form på 16 dagar«-boot camp på det? Med en ascool grupp Black Ops som såg ut som ett skivomslag från nåt hårddeffat L.A.-hardcoreband. Om man nu kan föreställa sig ett skivomslag löpträna och spela kort.

I samma sekund som han yttrade »We have a deal« till Saul kunde vi checka av shitface-senatorn Lockhart som given rekylkula i finalmanuset om två veckor…

Alltså, från heroinvrak till världsförändrare med flygpackning på ett enda avsnitt. Och då hann han med ett gripande motellmöte med dottern Dana också. Storartad känslo-tv.
Och, förstås, återföreningen mellan Brody och Carrie. Ännu mer storartad känslo-tv.
Och så, på annat håll i avsnittet, demonteringen av Sauls hem-PC-mus och avslöjandet av Mossad-älskaren från Frankrike. Vilket ledde till ett ultimatum till shitface-senatorn Lockhart, och hans iskalla svar:
»We have a deal.«
I samma sekund som han yttrade detta, och Saul därmed till synes hade besegrat detta största hot mot hans plan, kunde vi checka av Lockhart som given rekylkula i finalmanuset om två veckor…
Ett annat finalmoment jag checkade av var en dödad farsa. Ni vet, Black Ops-killen som hängde med Brody mot slutet av avsnittet – han berättade ju att han och hans fru just fått sitt första barn…
Ja jösses vilket rikt avsnitt. Det enskilt bästa sedan första säsongens två sista. Och med ett löfte om slutstrid i Mellanöstern (och antagligen mot Lockhart på hemmaplan) som gav mig rena Sleeper Cell-rysningarna.

2. Cellens sista strid (SVT2 kl 22:45)
På tal om livsavgörande strider – vi har ju ständigt sådana i vår egen kropp. När virus försöker skapa terroristceller. Det räcker med att en enda virusmolekyl tar sig förbi vårt cellförsvar för att infektionen ska påbörjas, och cellerna börja slåss för att vi ska kunna behålla vår livsstil och friskhet… En häpnadsväckande dokumentär från dessa skyttegravar, full med närgånget House-foto.

3. Morden i Sandhamn (TV4 kl 21)

Alltid kul att se fina skådespelare som Alexandra Rapaport och Anki Liden hantera ett manus som rinner som vatten genom deras fingrar.

Obegripligt usla deckarhistorier, obegripligt okänsligt filmade, obegripligt många som ändå tittar. Begäret efter en svensk dummysig Morden i Midsomer är starkt i stugorna. Och en säsongspremiär slirigt pepprad med TV4-reklampauser försöker även jag pricka in. Alltid kul att se fina skådespelare som Alexandra Rapaport och Anki Liden hantera ett manus som rinner som vatten genom deras fingrar. Och så svensken som personifierar Midsomer-mys som ingen annan utanför ett fiktivt county i England: Lars Amble. Vill se honom som ärkemysig bysnut i en, låt säga, »Morden på Selaön«.

Se kommentarer

Scener ur ett äktenskap, och ett till, och ett till...

0
0

Berättandet i Masters of Sex är inte direkt subtilt. Ställd bredvid en serie som Mad Men – jämförelsen är ju vid en slarvig första anblick inte alls orimlig – har den praktiskt taget ingen subtext alls; allt ligger på ytan. Relationen mellan Bill Masters och Virginia Johnson förankrar serien och ger den meningsfull framåtrörelse – fungerar nästan som en ramberättelse – men i övrigt består avsnitten av nåt som påminner om små tematiska vinjetter. Mer än att berätta en större, svepande historia verkar Masters of Sex intresserad av att genomlysa äktenskapet, dess normer och praktik, från alla vinklar.

Till skillnad från Mad Men tror jag inte heller att Masters of Sex är särskilt intresserad av att skildra en tidsepok. Att ta sig an 1950-talet mer extrema sexualkonservatism fungerar snarare som ett sätt att förhöja känslan av hur kvävande sociala konventioner kring sex och relationer kan vara, hur förödande för dem som måste spela med i dem fastän hjärtat skriker i protest. Och även om gränserna – tack och lov – har flyttats ganska långt sedan dess finns de ju fortfarande kvar.

Och tusan vet om inte budskapet i Masters of Sex är ganska radikalt även för 2010-talet. Här finns en tydlig sexpositivism och en ganska skarpt kritisk blick på föreställningen om att långvarig monogami är något som de flesta människor mår bra av. Det betyder inte att det här är någon slags pamflett-teve; Masters of Sex utforskar ämnet med vemodig värme och en stark empati för rollfigurerna som känslomässigt komplexa varelser. Jag har särskilt tyckt om Allison Janneys gästspel som sorgsen hemmafru med maken förtvivlat fast i garderoben, utan utväg för någon av dem. (Och herregud vad Janney är bra; det är så att jag blir genuint ledsen när jag tänker på att hon har en flamsig CBS-sitcom som day job just nu.)

Det är möjligt att det direkta, tydligt tematiska anslaget hindrar Masters of Sex från att bygga upp känslomässig dynamik över tid på samma sätt som mer rollgestaltsdrivna dramaserier kan göra. Kanske riskerar den att bli såpig så småningom. Men just nu gillar jag Masters of Sex just för att den väljer en annan väg än de senaste årens kanoniserade kvalitetsdramer. Och för att den, utan att gömma sig bakom ett skynke av tvetydligheter, försöker få oss att reflektera över vår egen syn på sex och kärlek.

Se kommentarer

Helen Mirren blev feministikon i världens bästa kriminalserie

0
0

Under 15 år, mellan 1991 och 2006, utredde kriminalkommissarien Jane Tennison svårlösta och tragiska brottsfall i sju omgångar av den brittiska kriminalserien Prime Suspect. Tv-serien var banbrytande med sin realistiska och råa ton, ovanliga huvudkaraktär och vann snabbt både publik och priser. Seriens styrka var och är att den går på djupet i det mörkaste mörka både hos enskilda karaktärer och det samhälle den skildrar. Vare sig det handlade om sexualbrott, rasism, gängvåld eller papperslösa flyktingar så satte den också fingret i sin samtids mänskliga och politiska sår.

I centrum för Prime Suspects storhet står en lysande Helen Mirren. Hennes gestaltning av Jane Tennison gjorde henne till en sorts feministikon världen över. Mycket på grund av att en liknande kvinnokaraktär aldrig hade sett på tv tidigare. Det hade visserligen funnits tv-serier med en kvinnlig poliskommissarie i huvudrollen tidigare, till exempel brittiska Juliet Bravo och amerikanska Cagney & Lacey, men Prime Suspect fick ett helt annat genomslag.

Helen Mirren hade innan inspelningen fått rådet av seriens skapare Lynda La Plante att aldrig låta Jane Tennison le på »typiskt kvinnligt manér«. Hon skulle inte heller gråta inför andra och aldrig stå med korsade armar då det signalerar svaghet. Fram trädde en tuff och arrogant karaktär som var en briljant polis, men även självisk, självupptagen och svår att jobba med. En kvinna som tvingades kämpa mot den sexism som genomsyrade hela det brittiska polisväsendet i början 1990-talet. Ingen tv-serie har bättre skildrat vilka uppoffringar det krävs för en kvinna att slå sig fram i en mansvärld.

Prime Suspect borde ses för att den är en fantastiskt spännande och välgjord kriminalserie, men också för att se hur en så komplex och intressant rollgestalt som Jane Tennison utvecklas, och åldras, under 15 års tid.

Se Prime Suspect här: http://nflx.it/1b6yL8B

Se kommentarer

Viewing all 7829 articles
Browse latest View live